*piip* *piiip* *piiip* *pii..DUNK*….
Väckarklockan hann aldrig registrera vad det var som hände. Det var jag med mitt urbota dåliga morgonhumör som tystade helvetesmaskinens klagande med en väl inövad handflata på snooze-knappen.
”va i hel…. Det är ju söndag” är första tanken i mitt sömndruckna tillstånd. Sekunden efter är jag klarvaken. Yes! Fiske time! Jag kliver ur sängen och ger mig av mot residensets sannitetsutrymmen för en hastig morgontoalett.
Varför kan jag aldrig gå och lägga mig i tid när jag ska ut och fiska? Jag vet redan svaret. Krokar ska bytas, fjäderringar kontrolleras, spön riggas, ryggsäck packas, termos och matsäck skall förberedas samt kläder ska läggas fram.
Allt för att minimera tidsförluster när man nu äntligen kan komma ut till vattnet igen.
Min sambo och blivande fru har redan konstaterat det. Jag har ingen vanlig hobby, jag har en sjukdom – jag är sportfiskare. Efter att ha snabbrastat hunden och pussat gumman och barnen så ger jag mig i väg.
Fösta platsen jag bestämt mig för att testa sägs har skänkt fint med fisk i början av veckan. Platsen är ganska centralt placerad i Karlshamn, vilket gör att morgonflanörer som går längs den vackra strandpromenaden, vänder på nacken både en och två gånger när de ser den lille galningen som står ute bland stenar och tång i meterhöga vågor och kämpar för glatta livet. Jag ser ett par som pekar på mig och skakar på huvudet.
Jag känner mig stolt.
Tyvärr konstaterar jag efter 40 minuters fiske att detta var inte platsen för dagen. För mycket goja i vattnet och närmast omöjligt svårvadat i den sjö som går.
Jag slänger mig i bilen och drar istället ut till Kofsanabb, vilket är ett fint ströv och fritidsområde strax väster om Karlshamn.
Jag provar mig fram längs de västra delarna, vilka jag besökt förut, men det är fortfarande för mycket skit i vattnet. Jag nöter på en stund till men efter dryga 1½ timme och ett par tre hundra meter kuststräcka avfiskad utan ett naffs så bestämmer jag mig nästan för att ge upp.
Jag häller upp en kopp medhavd te och smuttar på den rykande varma drycken medan ögonen sveper vaksamt ut över kustlinjen. Efter min lilla fika stund, beger jag mig till den östra sidan av nabben. Jag har aldrig fiskat där förut, men fått tipps att det kunde vara ett fint ställe.
Jag hittar snabbt ett ställe som ser riktigt hett ut.
Jag får lite lä från den nu granska elaka sydväst vinden. Här var det dock svårvadat och jag lyckas med lite besvär forcera det inre tångbältet för att komma ut till en sten som nätt och jämnt håller sig ovan vattenytan i vågdalarna. Jag är lycklig att jag valde de tjocka neuprenvadarna.
Nu! Plötsligt känner jag en darrning i spöt.
Vad var det? Kan det vara tång eller var det något som puttade till betet lite? Jag har hela dagen kört med små Vicke, sandgrävlingen, gladsax tobis och Snapps i allt från grönt, gult, blått, oliv och brunt. Jag byter till den gamla trotjänaren Snapps, i blank koppar.
På tredje kastet med snappsen så ser jag att jag börjat få skit på spötoppen och börjar därför att jerka och slå lite med toppen i vattnet för att få loss det.
Där var det igen! Den där lilla darrningen.. Och igen… och DÄR SATT DEN!
Jag ser skummet spruta till ett tiotal meter ut och upp far en bred och blank sida som rullar vansinnigt i ytan.
Jag tvekar på att mitt mothugg körde in krokarna tillräckligt, så jag gör ett extra mothugg, vilket för ovanlighetens skull var väldigt kontrollerat och fisken fick behålla både över och underläpp.
Nu är jag säker på att den sitter och lättar lite på bromsen och låter fisken gå. Fisken gör en ursinnig rusning i sidled för att sedan sätta kurs mot Polen. Jag tightar bromsen lite och börjar ta hem.
Proceduren upprepas ett par gånger men snart mjuknar den och jag börjar ledan den mot mig.
”Den är ju fiiiin” hör jag mig själv säga.. och sekunden senare skrattar jag, när jag kommer att tänka på att nu låter jag ju som William i Jakt & Fiske.Just den samme som jag djupt retar mig på varje gång han utbrister i tidigare nämnda kommentar.Fisken verkar nu trött och jag drar loss håven från ryggen. Lite närmre… lite närmre.. Katastrof! Tången gör att jag inte kommer under fisken som nu verkar ha fått nya krafter.
Jag försöker ett par gånger till men misslyckas. Fisken går iväg i sidled och börjar försöka gå ner i tången för att dra sig loss.
Bära eller brista tänker jag, och hoppar ner från stenen jag stått uppflugen på. Ner i midjedjupt vatten och tightar bromsen till max och vevar. Fisken kommer närmre och när den passerar min vänstra sida hugger jag den med vänstra handen över stjärten. Ett tillslag som en fiskgjuse hade blivit imponerad av.
Jag håller nu fisken krampaktigt hårt i stjärten och påbörjar min bökiga vadning in mot land.
Med vadarstav och håv hängande efter mig så snubblar jag in mot stranden som en galning. Det måste gå fort, jag håller på att tappa fisken!
Jag tänker tyst för mig själv. Tur att ingen ser mig nu, eftersom denna landning var allt annat än proffsig.
Jag sjunker ner på knä med fisken framför mig och utbrister i en sergergest med armarna mot skyn.
Jag ser mig omkring. Helt plötsligt upptäcker jag tre andra fiskare i min omedelbara närhet. De ser mig allihop.Jag skäms lite över mitt klumpiga beteende, men de känslorna försvinner så fort jag ser fisken.
Fisken ÄR fin. 62 cm och runt 3 kilo. Blank som en spegel och fjällen lossnar fint. Min första riktigt fina blanka är landad.
Jag tittar på klockan och ser förskräckt att jag bara har en halvtimmes fiske kvar.
Jag tar lite snabba bilder på fisken och ger mig sedan ut i kaffet igen.
Leendet går från örsnibb till örsnibb.
Kort efter så bryter jag för att för en gångs skull vara hemma i tid.
Full fart mot hemmet.
Jag flinar för mig själv. Nu kan jag äntligen klä av mig titeln ”Besa Hunter”
Väl hemma så börjar jag snabbt att skölja rullen, plocka upp väskan, rensa fisken och sedan in i duschen.
Vi ska på släktkalas, men det gör inget. Jag har fått vad jag vill ha.
Min första fina havsöring.
/ Palle
